Downhill BluEgrass BAND

."Billl Foster Bluegrass Unlimited"
Strong instrumentation, good vocals and harmonies, and original material have made this group from Sweden one of the most popular bands in Europe. They also have had several successful trips to the U.S., where they have been warmly received. The project is their fourth release and was more than a year in production because they wanted a “more mature and thorough sound.”

All the songs on this project are original with Jonas as the primary composer of both music and lyrics. The music runs the gamut from straight bluegrass to jazz to the dark side of “Silver And Gold.” The title cut is a slow instrumental that lets everyone shine.

There is a variety of moods here from “Give It Up And Give In,” “Us Against The World,” “That Idiot Wind,” “Crawl Back,” to “Talking To A Barman.”

Downhill continues to draw in fans from both sides of the pond!
BILL FOSTER

"Heath Andrews Review You"
To a majority of people, bluegrass music is going to be associated with the American South and Appalachian regions where the genre developed and flourished.  Somewhere further down the list of places you might expect to hear a bluegrass band hailing from is Sweden, but that’s exactly where Downhill Bluegrass Band comes from.  Having been around since the late ‘90s, the group, led by singer and mandolinist Jonas Kjellgren, has toured extensively around Europe and released three albums.  Their fourth, A Grasshopper’s Lament, bristles with energy, talent, and exceptional songwriting.  What’s more is how staggeringly well the band plays together, resulting in a consistently stellar album that comes together as more than the sum of its parts.

The band’s line-up consists of the aforementioned Jonas Kjellgren, Kenneth Kjellgren on banjo, Magnus Sundstrom and/or Mikael Grund on guitar, Nicke Widen playing dobro, fiddle-player Ivor Ottley, and bassist Kajsa Westin.  In all fairness, no one musician outshines another across the album.  Everyone in the band feeds into the group sound and the synergistic effect it creates is always complimentary to the emotion of the song.  Even when one of the pieces doesn’t have a strikingly memorable hook or isn’t entirely catchy, the lively performances make every one of the thirteen songs enjoyable.

“Give it Up and Give In” leads the album off with the kind of sound that is very identifiable with the genre.  Quick paced banjo picking meets the gentle whine of the dobro to create a bouncy energy and a slight bluesy tone.  This matches the lyric well as Jonas sing, “Now when the fire comes down, they’ll be no one around to show you the way…”  His voice and delivery is very notable as well for its unique qualities.  If Roland Gift of the Fine Young Cannibals decided to go country with a bit of a lower pitch and tone, you’d have a reasonable approximation of Jonas’s voice.  He makes his songs compelling and delivers his lyrics just as well as he wrote them.

“Silver and Gold” demonstrates the band’s ability to create a unique arrangement in order to emphasize the emotional weight of a song.  Though it starts off with forceful rhythm guitar and vocals, the instrumental bridge is played in a gentle manner by the band, allowing the fiddle to take advantage of this and deliver a strongly emotional solo.  Throughout the piece are sustained backing vocals that also add to the song’s emotional weight.
The title track’s straight-up instrumental does a good deal to showcase the individual member’s talents as strong dobro, guitar, mandolin, and fiddle parts drive the song along its three minute journey.  The performances are so strong that the song just breezes right by in its jubilant manner.  “Count Me In” is another piece that flies right by on the strength of its fiddle, backing vocals and the way the higher timbre of the mandolin pokes its way through the arrangement to remind you of how much it adds to the music.

Though it’s difficult to call one song better than any of the others, since they are all so strongly consistent, “That Idiot Wind” is a contender for the best song here on the album.  With an intensely catchy chorus, delivered brilliantly by Jonas, and just the right amount of harmony from the rest of the group, the brilliant hook stands out amongst the many others.  “Crawl Back” is also a contender for the best song on the album given its darker tone and story about a woman who you really don’t want to get involved with; because she may be in league with the Devil.
Downhill Bluegrass Band has put together an exceptionally strong album of amazingly well-performed original bluegrass songs.  Each track is the perfect length and showcases a cohesive band playing to their full potential.  It’d be hard to improve on material this strong, so the only potential problem with A Grasshopper’s Lament is in how high the bar has been set- for future releases
HEATH ANDREWS

"Lennart Götesson Dalademokraten"
Varför skriva om en bluegrass-CD på kultursidan? Det finns flera svar: Ett är att jag skriver om precis vad jag vill. Ett annat svar är att Downhill Bluegrass Band hör hemma i Torsåker-Avesta och är Sveriges kanske absolut bästa i genren. Svaret kan också vara att bluegrass är kultur, låt vara en amerikansk kultur från början.

Bluegrass kommer från gruvdistrikten i Appalacherna. Där skapade fattiga vita arbetare sin musik. De sjöng om det enkla livet och slitet för brödfödan. I Sverige har bluegrass också fått fäste på många håll.

Downhills fjärde CD är dock inte renodlad bluegrass, om det nu finns någon sådan. Det laboreras med inslag av irländsk folkmusik, jazz och lite till. Downhills sound kommer mycket från instrumenteringen. Banjo, mandolin, bas, fiol, dobro och gitarr skapar ett speciellt sound som Downhill utnyttjar till fullo. Jonas Kjellgren har också stor betydelse. Det är han som skriver det mesta.

Det är ganska stillsam bluegrass som Downhill Bluegrass Band spelar, glöm instrumentdueller à la Sista färden. Här är det harmoni som gäller, en helhet som ska fram. Bluegrass kan vara väldigt skönt när gräset är grönt och Downhill Bluegrass Band är på spelhumör
.LENNART GÖTESSON

"Arbetarbladet"
Torsåker- och Avestabaserade Downhill bluegrass bands fjärde skiva skulle ha släppts redan våren 2010, men av kvalitetsskäl fick den vänta ett år. Nu har det pillats och skruvats lite extra i studion och visst har det gett resultat.

Det är inte en renodlad bluegrassplatta den här gången, mycket av materialet är snarare gitarrbaserad singer/songwriter-rock. På spår som ”Silver and gold” och ”Us against the world” fungerar det riktigt bra. Sångaren och låtskrivaren Jonas Kjellgrens röst har ett styng av vemodigt djup i sig som inte är helt olikt det Christian Kjellvander besitter.

Dbb är ett av huvudnumren på årets upplaga av Torsåkers bluegrassfestival. Den som vill höra trestämmig sång, mandolin, fiol och hur en femsträngad banjo ska plockas bör inte missa den chansen. Men det låter väldigt bra på skiva också
NILS HOLMKVIST

"Countrywood"
A Grasshoppers Lament är Downhill Bluegrass Bands fjärde fullängdare. Samtliga låtar är skrivna av Jonas Kjellgren, frånsett ”Reckless wind”, ”Count Me in” och ”Talking to a barman”, där Jonas tagit hjälp av Maja Göransson som textförfattare. Det är ingen renodlad bluegrassplatta gruppen har spelat in den här gången, utan man har tagit ut svängarna lite på en del låtar, och som de själva skriver i inlagan till cd:n så har Downhill Bluegrass Band ”vågat göra en skiva som är lite självständigare än de tidigare”. Variationen fungerar också väldigt bra utan att göra så stora avsteg från bandets ursprungliga grund, ingen behöver vara orolig för att Downhill Bluegrass Band ska ha svikit sina lyssnare.

Något som jag inte kan frångå att kommentera särskilt är Ivor Ottleys snygga fiolspel, det fina banjospelet av Kenneth Kjellgren och skickliga gitarrspelet av Magnus Sundström, samt att stämsången sitter som en smäck. Det ska också sägas att övriga musikanter – Jonas Kjellgren, sång, Kajsa Westin, bas och Nicke Widén, dobro – är väldigt skickliga på sina instrument och förtjänar ett lika stort omnämnande för sina insatser på plattan.

Inom sin genre tillhör Downhill Bluegrass Band gräddan av de svenska banden, och det är inte utan anledning att man turnérar en hel del utomlands också. A Grasshoppers Lament är variationsrik och en uppvisning i snygg samspelt instrumentering – ett måste för alla fans av bluegrass och närbesläktad musik!
GEORG RYTTMAN

"The Bull's Place"
Om månadens Mr Music var lite av ett sömnpiller så är däremot Downhill en överraskning. Egna låtar rakt igenom, och ett lagom tempo lite utanför den Bill Monroe bluegrass man kanske förväntar sig, gör denna platta till ett bra exempel på att man kan skriva nytt material i en genre som utan problem kan rikta sig mot en helt ny publik.
Downhill’s bluegrass är rökig och nästan lite stökig, och sången som överraskade negativt först vande jag mig ganska snabbt. Jag är normalt inget större fan av just bluegrass, men Downhill Bluegrass Band är ett undantag. En spännande och varierande platta jag rekommenderar er att införskaffa. Speciellt ni som normalt inte lyssnar på så mycket bluegrass. Detta kan vara vägen in till en helt ny genre för er!
PER GYLLINGBERG


"Countrymusicnewsinternational"
lEine sehr gute Zusammenstellung von typischen reinen Bluegrass-Nummern mit viel Banjo und Fiddle, aber auch langsamer Walzer bei dem die Fiddle weint (Track 3) und Swing (Track 4) und natürlich ein gemütliches Instrumental (Track 7) >A Grasshopper’s Lament<. Track 9 hat anfangs einen irischen Touch. Bei Track 10 wird die Erinnerung an „The Thunder rolls“ wach, aber nur ganz kurz im Anklang.
Durchwegs guter Chorgesang. Ausgenommen Track 2, 9 und 12 (by Maja Göransson) stammen die Songs aus der Feder von Jonas Kjellgren
CHRISTIAN LAMITSCHKA